Välkommen till Kents hemsida
MC-resor övriga 2017

Huvudsida

MC-resor

MC-resor
övriga 2017

kartor

Kjells dagbok

Bilder

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

2017-06-12

Körde hemifrån strax före kl.9. Duggregn och kraftiga vindbyar. Eftersom det var en transportsträcka valde jag att åka E-4 till Norrköping, därefter E-22 till Karlskrona. En ganska jobbig resa på grund av blåsten. Var framme ungefär halv sex. Efter ca 10 minuter anslöt Kjell från Svenljunga. Bra tajmat.

Väl ombord surrade vi cyklarna noggrant med tanke på vinden. Helt i onödan skulle det visa sig, överfarten blev väldigt lugn. Efter god mat och dryck var det bara att krypa till kojs.

2017-06-13

07:40 Körde vi av färjan i Gdynia. Vindbyarna fortsatte att vålla problem, riktigt otäckt stundtals. Första besöksmålet var Hel som ligger på en lång smal landtunga norr om Gdynia.
Därefter körde vi till Westerplatte i Gdansk. Det var här andra världskriget startade med Tysklands anfall mot Polen.
När vi sett oss mätta på Westerplatte drog vi vidare mot Malbork för att beskåda den mäktiga borgen. Eftersom klockan var 17:30 när vi kom fram åkte vi till den närbelägna campingen och satte upp tältet. Senare gick vi in till stan för att handla, på vägen passerade vi borgen.

2017-06-14

09:45 lämnade vi campingen för den korta turen till borgen. Vi fick hörlurar där borgens historia berättades på engelska. Det var mängder med turistgrupper som gick guidade turer. Guiderna gjorde allt för att överrösta varandra vilket gjorde att vi inte hörde ett dugg i våra lurar.
Kl. 12:30 ansåg vi oss veta allt om Malbork och drog vidare. Färden gick söderut på föga upphetsande vägar genom norra Polens flacka landskap. Ungefär 17:45 närmade vi oss staden Plock. Vi stannade för att tanka och kolla efter en campingplats. Vi frågade både personalen och kunderna, alla var lika oförstående. Det visade sig att närmsta camping låg c:a 9 mil bort. Det fick bli ett hotell istället. Hotell 1.

2017-06-15

Strax efter klockan åtta var vi åter på väg. Den här resan var lite annorlunda mot våra tidigare resor. Vi hade egentligen inte planerat in några mål överhuvudtaget. Jag hade i Google earth, sett en märklig formation (som en stor kanelbulle) i Las Wolski nationalpark väster om krakow. Det kunde kanske vara värt ett besök.   Först en matbit i Klucze, väg 791.
Detta visade sig vara lättare sagt än gjort. 15 juni är helgdag i polen och alla krakowbor hade tydligen tänkt likadant. Dessutom var det stekhett varför vi skippade "kanelbullen". Klockan var nu fem, dags att titta efter en campingplats. Enligt gps:en skulle det finnas en i Myslenice, så var inte fallet. Vi fortsatte mot Zakopane. 36 km norr om Zakopane, väg E77, vid ett stort vägbygge hittade vi ett motell. De enda som bodde på hotellet var ett gäng vägarbetare. Vi fick vänta länge på personalen som tydligen gett upp hoppet om att få några gäster.

2017-06-16

Efter en god- och riklig frukost gav vi oss iväg, ovanligt sent, närmare halv nio. Siktet var inställt på Zakopane. Det visade sig vara en enorm trafik med långa köer. Det var fredag, dagen efter en helgdag, tydligen tillämpar även polacker klämdagar. Dessutom började det regna när vi kom till Zakopane. Jag hade läst någonstans att man skulle passa på att besöka Kasprowyberget om man var i Zakopane. Det skulle gå att ta en linbana upp till toppen, jag hade till och med skrivit upp koordinaterna för linbanan. Efter en snabbkoll på gps:en såg vi att den visade oss ut ur stan, bort från trafikkaoset. Vi tyckte det var värt ett besök. Vägen ledde upp i Tatrabergen och snart stog vi åter i långa bilköer. Jag hade av misstag angett koordinaterna till linbanans slutstation istället för starten nere i Zakopane. Till slut kom vi fram till en korsning där polisen stoppade all trafik på den väg vi skulle åka. vi svängde av och efter 50 meter var vi i Slovakien.

Resten av dagen bjöd på fina mc-vägar. En vy från väg 526, 2,3 km väst om Klenivec. I Rakovek tog vi in på ett motell. Kjell fick bo i annexet med Stig-Helmer.

2017-06-17

När vi gick för att äta frukost strömmade en hel busslast turister in. Istället för att köa kokade vi kaffe på rummet och åt resterna av gårdagens färdkost.

Strax efter kl 07:30 var vi på rull, kvart över tio korsade vi Donau och var därmed i Ungern. Halvön Tihany var vårt tilltänkta nattkvarter. Väl där visade det sig att campingplatsen vi sökte låg på andra sidan sjön. Vi vände tillbaka till en campingplats vi passerat några km tidigare. Balatonturist Fured En välförtjänt öl och måltid efter att tältet satts upp.
Granne med oss tältade en tuff dansk med en gammal 250cc CZ. Bilder från campingen. Balatonsjön

2017-06-18

Efter att ha fått nattsömnen störd av discomusik var vi åter på väg klockan halv åtta. Vi åkte åter ut på Tihany för att ta färjan till andra sidan sjön.
Halv tolv passerade vi gränsen till Kroatien. Klockan två stannade vi till för lunch i Zavrsje. Kvart i fem passerade vi gränsen till Bosnien Hercekovina.

 När det var dags att leta efter en campingplats visade gps:en att en sådan skulle finnas i Gradacac. Vi blev visade in i smala branta gränder. Till slut visades vi in på en dålig grusväg mellan ett par hus. Grusvägen övergick till ett par hjulspår i terrängen. Vi stannade för att diskutera huruvida vi skulle fortsätta eller vända om. Enligt Kjell hade en man vinkat fram oss en stund tidigare när vi tvekat. Vi fortsatte och kom fram till en brant uppförsbacke där underlaget bestod av gräs, mjuk sand och lösa stenar. Naturligtvis fegade jag i backen och körde omkull. Det var bara att plocka av packningen och försöka igen med en drygt 40kg lättare cykel. Den här gången gick det bättre och jag körde upp till toppen på backen. Återstod att bära upp packningen, Kjell och jag tog varsitt lass och stretade uppåt i hettan. Halvvägs upp var en garageinfart där en förundrad man hade kommit ut för att titta på spektaklet. Vi stannade för att pusta ut och för att prata med personen ifråga. Vi försökte ta reda på om det verkligen fanns en kamping på andra sidan krönet. Det visade sig att han varken pratade engelska eller tyska, och förvånande nog inte heller svenska.

För att slippa bära så långt föreslog Kjell att jag skulle hämta hojen och köra sista biten med packning. Jag var skeptisk men underlaget verkade lite bättre än längre ner i backen. Dessutom hade Kjell visat att det gick att köra hela vägen om man inte tvekade. Jag testade och det gick bra.

När vi kom fram till platsen där gps:en sa att det skulle finnas en camping fanns det ingen. Vi gav upp och beslutade att satsa på ett hotell istället. Inte heller detta visade sig var så lätt, vi fick åka närmare två mil innan innan hittade Motell Harmonija.

Upp

2017-06-19

I niotiden åkte vi vidare söderut mot Mostar. Väg M18 Fikarast. Väg E75 ostrozac
Vägen genom Bosnien Hercegovina till Mostar är bitvis fantastiskt vacker.

Bilder från Mostar.

Vi hittade en campingplats c:a en mil S So om Mostar. Vi var av förklarliga skäl de enda gästerna. Det var en ganska risig anläggning.

 

2017-06-20

När det var dags att stuva packningen på hojen lyckades jag dra omkull den.
Stax före klockan nio var vi åter på väg. Målet var Dubrovnik. Vy från väg 427. Efter att ha ätit en bit mat i Bileca träffade vi ett gäng glada kineser. Klockan 12:15 närmade vi oss gränsen till Kroatien (väg M20). Stekande hett och långa köer. En timme senare på väg D8 väntade vackra vyer över Adriatiska havet och Dubrovnik. Klockan tre var vi framme vid camping Solitudo, Dubrovnik.

                                                                                Klockan åtta var tältet uppsatt, tvätten tvättad och upphängd.

2017-06-21

Idag skulle vi vara vanliga turister. Vi tog bussen in till gamla Dubrovnik. En kopp kaffe innan vi började rundvandringen. Jag är inte så sur som jag ser ut.
Denna vackra tavla var jag bara tvungen att föreviga. Bilder från hamnen.
På utsida av muren fanns en servering med en fantastisk utsikt. Vyer utanför stadsmuren.
Inzoomat från badplatsen. Ett härligt kvällsdopp.

2017-06-22

När jag hemma på min kammare försökte hitta intressanta resmål kollade jag hur mycket det skulle kosta att ta färjan från Dubrovnik till Italien. Jag fick fram att det skulle kosta c:a 1000kr. per person. Det stod också en brasklapp att priset kunde gå upp innan vi var där, varför vi uppmanades att kolla priset på plats. Kjell gjorde så och meddelade att det kostar 2000kr. Oj då! Dubbelt så dyrt alltså. Vi skippar det föreslog jag bestämt. Vi tittade på kartorna och konstaterade att från Albanien till "klacken" på Italien var det ganska nära.

Vi kollade med receptionen på campingen om det behövdes visum för Monte Negro och Albanien. Det skulle inte behövas varför vi valde den vägen. Efter att min cykel vägrat starta kom vi så småningom iväg i åttatiden. Vyer från väg D8 SO om Dubrovnik.

När vi strax efter nio kom fram till gränsstationen fanns där ett trafikljus. När Kjell kört förbi slog det om till rött. Jag- och alla bilar bakom mig stannade, där blev jag stående i minst fem minuter. Till sist blev jag framvinkad av en busschaufför som kom från andra hållet. Väl framme vid gränskontrollen möttes jag av en upprörd Kjell. Dom vill ha 350 euro för att släppa igenom mig, vi skiter i det här sa han. Han trodde det handlade om en muta. Jag svängde runt vaktkuren och ställde mig vi Kjells cykel. Jag ska bara gå och hämta mitt pass sa han.

Det visade sig att polisen hade tagit hans pass. De 350 euro de talat om var det gängse bötespeloppet för att han kört utan fordonshandlingar. Det blev en lång väntan. Så småningom fick han tillbaka sitt pass, de hade förmodligen kollat upp honom och kommit fram till att han inte var kriminell utan bara en förvirrad pensionär. Han slapp dessbättre böterna. Det var bara att vända tillbaka med svansen mellan benen.

I tiotiden stannade vi för en kopp kaffe. Vi diskuterade den uppkomna situationen och kam fram till att problemet var att Monte Negro och Albanien inte är med i EU. Vi tänkte nu runda Adriatiska havet och åka ner i Italien norrifrån. Nu insåg vi att vi måste göra ännu en gränspassage från EU-landet kroatien till Bosnien Hercegovina. Vi hade visserligen åkt över gränsen mellan Kroatien och Bosnien Hercegovina redan tidigare men för att inte utmana ödet beslutade vi att göra en omväg.

Innan vi nådde den bosniska gränsen åkte vi ut på halvön Peljesac för att färja över till den norra delen av Kroatien.
                                        Vyer från väg D414. Färjan mellan Trpanj och Ploce.
Klockan fem var vi framme vid Camping Galeb. Vi hade under dagen diskuterat den inställda färjeturen från Dubrovnik till Italien. Det visade sig att jag missförstått Kjell, priset 2000kr. gällde oss båda. Nåväl, för sent att ångra sig men det visar hur svårt det är med kommunikation. Flera exempel skulle följa.

 

2017-06-23

Efter att hela gårdagen ha kört utmed Adriatiska havet beslutade vi att det kunde vara dags för lite berg. Klockan nio gav vi oss iväg. Vi hade inte kommit längre än någon kilometer när vi träffade på denna vackra vy, väg D70. Vackra vyer och fina vägar avlöste varandra under dagen. På eftermiddagen sökte vi oss åter mot kusten för att hitta en camping. Strax efter klockan sex var vi framme vid Sibinj. Efter att ha slagit upp tältet och tagit ett dopp kunde vi njuta av solnedgången.

Upp

 

2017-06-24

Färden fortsatte i halvniotiden på Väg D8 längs kusten i c:a tre mil. sedan körde vi norrut på väg D501, vidare på väg Z5032. Ju högre nummer desto roligare väg. Strax efter tio kom vi in på väg D32, inte så tokig den heller.

Fram emot middagstid närmade vi oss gänsen till Slovenien. Eftersom vi hade onödigt mycket kroatisk valuta kvar började vi leta efter en bensinstation för att göra oss av med våra koruna. Till sist hittade vi med gps:en en bensinstation i Cabar precis vid gränsen. För att komma dit åkte vi väg D305, en fantastisk slingrande väg.

Eftera att ha tankat var det c:a 50 meter till gränsen. Den kvinnliga gränsvakten varnade oss för att vägen var dålig, men det visade sig inte vara så farligt. Vägen hette 653 och slingrade sig fram till Loski Potok. Vi fortsatte mot nordväst, mot Nova Gorica. En halvmil före staden hittade vi Camp Lijak som blev vårt nattkvarter.

På kvällen slog vi på stort och gick till campingens restaurang. Där såg vi ett anslag "100g T-benstek 3 euro" Vi beställde varsin sådan. Nej nej sa servitören, den är jättestor. Vi grillar den och skär upp den vid bordet. Det visade sig att den vägde 1,7 kilo. Priset tre euro var per 100g. Det blev ett dyrt kalas, dessutom orkade vi inte äta upp mer än hälften. Ge resten till katten sa Kjell till den chockade servitören. Vi spar det så får ni det till frukost imorgon, föreslog han.

  Camp Lijak

 

2017-06-25

Inte blev det någon T-benstek till frukost, vi orkade inte vänta på att restaurangen skulle öppna. Vi hade fått tips om att världens största stenvalvsbro fanns i närheten och den var vi naturligtvis tvugna att se. Bilder från Solkanski most

Vidare västerut. Klockan tio passerade vi gränsen till Italien. Vi åkte genom små städer och byar som nästan verkade öde, tydligen är man noga med att helga vilodagen i Italien.

När vi närmade oss Udine mörknade det och man förstog att det skulle bli oväder. Vi hade länge spanat efter en bemannad bensinstation för att köpa en karta. Eftersom det var söndag var det bara automatstationer som gällde. Plötsligt var ovädret över oss, åska, regn och stormbyar som slet grenar och bark av träden. Vi lyckades få någorlunda skydd under ett tak i ett industrområde. När vi väntat ut ovädret forsatte letandet efter en karta. Vi träffade en man som hänvisade oss till ett söndagsöppet varuhus. Vi köpte kartan och varsin kaffe och smörgås och satt en stund och torkade.

När det var dags att leta efter en camping som låg i någotsånär rätt riktning konsulterade vi Kjells gps. Vi hittade en som skulle passa. Efter några mil visade gps:en upp oss på en väg som gick rakt norrut. Visserligen var det en fin väg men vi skulle ju söderut eller sydväst. Vi avbröt och jag lotsade oss tillbaka till en camping vi kört förbi för c:a en mil sedan. Kjell hade inte sett den, men det är ju ett känt fenomen att den som kör bakom alltid ser bättre.

Strax före fyra var vi framme vid camping AL Lago, tidig kväll.

 

2017-06-26

Vidare söderut, vi tänkte ta oss till San Marino innan vi vände norrut. Vyer från väg SP65. Frampå dagen flackade landskapet ut och blev ganska tråkigt. Strax före klockan två passerade vi Po. Dagens mål var Riolo Terme där det enligt gps:en skulle finnas en camping. Ingen camping fanns. Trötta och slitna efter en stekhet dag i solen beslutade vi att det fick bli hotell i natt. Det första hotellet vi hittade såg lite halvrisigt ut men det avskräcker ju inte oss. Det fanns ingen personal i receptionen och ingen kom trots att ropade och tjoade. Vi gick till grannhuset som också var ett hotell. Såg lite dyrare ut men inte heller det avskräckte oss. Hotell Senio. Gud ske pris! Det fanns AC. Senare på kvällen gick vi till en bar i närheten och tog varsin öl.

2017-06-27

Idag vaknade vi genomfrusna. Jag vet inte om vårt vikingablod blivit utspätt under färden söderut, eller om det var fel på AC:ns termostat. Jag föredrar att tro det senare.

Vi fortsatte på de tråkiga vägarna. Det var först när vi närmade oss San Marino som landskapet blev lite kuperat. Kvart i tolv var vi framme i San Marino och stannade för att lokalisera en campingplats. Vi kunde skåda denna siluett. Campingen vi kom fram till hette Centro Vakanze. Helt slut efter dagens hetta fick vi så småningom upp tältet. Efter att ha tagit ett dopp i polen vilade vi våra gamla kroppar tills det var dags för ett besök i restaurangen.

2017-06-28

Dagen var ämnad åt turistande. San Marinos gamla borg (stad?) var först på listan. Nedan ett smakprov på alla vackra vyer.

Jag har många gånger sett på San Marinos moto gp från misano. Ett besök vid banan var nästa punkt på agendan. Banan ligger märkligt nog inte i San Marino utan i italien, ett par kilometer från kusten. Misano World Circuit Marco Simoncelli, är det oficiella namnet på banan. Namnet är för att hedra den italienska moto gp-föraren Marco Simoncelli som omkom i en olycka i Sepang. Man kunde inte se så mycket av banan, men nu har vi varit där.

Klockan tre var vi tillbaka på campingen, badade och slöade till klockan sju, då det var dags för ett besök på restaurangen igen. Vi passade på att lära servitrisen lite svenska.

2017-06-29

Vi hade nu tänkt börja dra oss norrut, men ett besök på Ferarrimuséet i Maranello kunde väl inte vara fel? På väg bort från San Marino kunde vi inte låta bli att stanna och ta några foton av de häftiga siluetten.

Under 2017-06-22 skrev jag om svårigheterna med kommunikation. Jag utlovade flera exempel. Här kommer ett: Jag har alltid bestämt hävdat att kör man i en grupp är man ansvarig för att den som ligger närmast bakom hänger med. Vi hade inte hunnit mer än några kilometer förrän min gps meddelade att jag var utanför rutt. För att låta gps:en räkna om stannade jag till vid vägkanten. I backspegeln såg jag kjell som stannat bakom mig. Nåväl, när gps:en hade räknat färdigt drog jag iväg. Det jag inte såg var att Kjell var på väg bort från sin motorcykel för att ta några foton. Efter ett hunratal meter visades jag in på en liten väg som gick brant uppför. Jag tvekade ett ögonblick men körde sedan uppför backen. Väl uppe stannade jag för att vänta på Kjell. jag väntade en stund, sedan gick jag tillbaka och väntade mig att få se kjell ligga någonstans i backen. Eller stod han kvar nedanför och tyckte det var för brant? Inte likt honom i så fall. Ingen Kjell så långt ögat kunde nå. Jag gick upp och hämtade hojen, åkte sedan tillbaka den väg vi kommit. Fortfarande ingen Kjell. Nu blev jag osäker på om jag verkligen sett honom i backspegeln, det kunde ju ha varit någon annan.

Jag försökte ringa honom utan att lyckas. Jag fortsatte bakåt i vårt spår, försökte ringa igen utan att få kontakt. Så småningom fick vi dock kontakt, jag står vid den senaste avtagsvägen sa han. Jag uttryckte min skepsis, jag har ju åkt tillbaka den vägen, nej, du måste ha åkt en annan väg hävdade han. Vi bestämde att jag skulle åka tillbaka igen, och mycket riktigt där stog han. Ett stort mysterium som krävde utredning. När han såg att jag åkte vidare sprang han till sin motorcykel och försökte jaga ifatt mig. Eftersom han inte lyckades med det åkte han tillbaka i vårt spår igen. Förklaringen till mysteriet: Medan jag gick tillbaka för att hämta min motorcykel hade han kört förbi den lilla avtagsvägen. Därför såg jag inte honom och han inte mig när vi åkte tillbaka i våra spår. Hur löste man sådant här före mobiltelefonerna?
Mer av den här varan kommer senare.

Vi åkte vidare på små slingrande vägar. På bergskammarna var den starka vinden riktigt besvärlig. I den lilla orten Tredozio var det dags att tanka. Bensinstationen låg i en utförsbacke, jag ställde cykeln på sidostödet utan att ha växel i. Naturligtvis rullade cykeln framåt och stjälpte, för tredje gången!

Kvart i fem var vi framme vid camping La Futa. Vinden fortsatte att ställa till problem, tältet fick förankras ordentligt för att stå kvar. Senare gick vi till campingens servering för att få något i magen. Där fanns ett anslag där man bad om ursäkt om kunderna fick vänta på maten. Man skulle belönas rikligt genom den delikata måltiden för sitt tålamod. Pizzorna vi fick var torra och hårda.

2017-06-30

Efter en kall natt var vi åter på väg strax efter klockan åtta. Vi körde på fina småvägar och var framme i Maranello klockan halv tolv. Bilder från muséet nedan.

Kvart i tre forsatte vi vår färd mot nordväst. Klockan halv sex var vi framme vid Camping Arizona.
Upp

2017-07-01

Åter på väg klockan kvart över åtta. Idag hade vi beslutat att tugga mil på italienska autostrador. A1, A21 och A4. Från a4:an körde vi norrut på väg SPBS510. Vi följde vägen längs östra sidan av Lago D'lseo. Sedan vidare nordost på väg SS42. I Edolo tog vi västerut på väg SS39 och vidare på SP25, SS38 och SS38A. Klockan kvart i två passerade vi gränsen till Schweiz där vägen byter namn till 29. Vyer från väg SS39 Klockan två var vi framme i Le Prese där vi slog upp tältet på camping Cavresc. Vyer från Le Prese.

2017-07-02

Kvart i åtta gav vi oss iväg för att utan packning utforska omgivningarna. Vi körde norrut mot Livgno. Bilder från gränsen till Italien.
Klockan elva stannade vi i Livigno för en kopp kaffe. Kjell och hans käraste leksak. Vi fortsatte längs Lago Di Livigno för att åter passera gränsen till Schwiez strax efter klockan tolv. På andra sidan tunneln tog vi väg 28 österut, Tio över tolv passerade vi åter gränsen till Italien. I Sluderno tog vi söderut på SS40, och i Spondigna tog vi SS38 mot Stelvio. När stigningen började blev Kjells hoj inkontinent. En bit längre upp.
En återblick. På toppen. Efter en Wurst med surkål åkte vi vidare. Nedfarten mot Bormio.
Fortsatte väg SS38 till Tirano, sedan SS38A, samma väg som igår. Halv fem var vi tillbaka på campingen.

2017-07-03

Vi fortsatte norrut på väg 29. Vyer längs vägen 8km SO Pontresina. Vyer längs väg 417. Vi körde väg 417 till Davos, sedan väg 28. Strax efter halv två passerade vi gränsen till Lichtenstein. I Vaduz stannade vi och åt en korv i en korvmoj. Från Vaduz tog vi väg 16 till Dietfurt. Därifrån tog vi småvägar till Camping St-Gallen-Wittenbach.

2017-07-04

I åttatiden körde vi norrut, till Arbon vid Bodensjön. Därefter nordväst på väg 13 och B34 till Waldshut-Tiengen där vi handlade och fikade. Därefter tog vi väg B314 åt nordost, sedan L214 en bit och därefter väg B27 till Donaueschingen. Därifrån L180- L172- L173- L175- K5728- K5727 till Triberg. Sedan småvägar norrut till Freudenstadt. 3 km väster om freunestadt stannade vi på Campingplatz Langenwald.

2017-07-05

Strax efter åtta fortsatte vi norrut på småvägar. Bitvis var det riktigt njutbar mc-åkning, men ju längre norrut vi kom desto tätare var trafiken. Klockan två stannade vi vid Mc donalds i Aschaffenburg. Den sista biten hade köerna varit enorma. Varför är det alltid stekhett när man sitter fast i köer? Vi beslutade nu att ta färjan från Kiel och att köra autobahn för att slippa alla köer. Det gick bra till en början men när vi närmade oss Langenselbod var det stopp i alla fyra filerna. Efter en tid lyckades vi sväng av autobahn. Samma idé hade mängder med andra trafikanter fått varför det var knökfullt även på denna väg. Vi konsulterade våra gps:er och såg att det fanns en parallellväg som vi kunde ta. Efter c:a en mil drog vi oss åter mot motorvägem och passerade under den. Vi kunde konstatera att här var det inga köer. Vi tyckte att det var bäst att tanka hojarn innan vi åkte ut på autobahn igen. Jag knappade därför in en bensinstation i närheten.

Nu mina vänner kommer det sista exemplet på dålig kommunikation.

När vi skulle åka ut från bensinstationen var Kjell osäker på åt vilket håll vi skulle. Jag åker först en bit, sa jag självsäkert, och svängde naturligtvis åt fel håll. Efter ett par hundra meter upptäckte jag det och svängde åt sidan för att vända. Innan jag hunnit vända körde Kjell om mig och svängde in på en tvärgata framför mig. Jaha, han föredrar att vända på en mindre trafikerad gata tänkte jag och svängde över på andra sidan och väntade på honom.  Jag väntade och väntade, ingen Kjell. Då fick jag för mig att han åkt en annan väg till motorvägspåfarten. Jag följde min gps fram till den punkt där våra vägar borde korsas. Efter att ha väntat där en bra stund fick vi kontakt via telefon, Kjell stod nu på den plats där vi hade skiljts. När jag kom dit var jag ganska irriterad, vi kom ju överens om att jag skulle köra först påpekade jag syrligt. Det visade sig att eftersom han inte hade lagt in bensinstationen på sin gps visade den en annan väg än min. När jag svängde åt sidan för att vända trodde han att jag gjorde det för att släppa fram honom eftersom han nu var inne på den väg hans gps visade. Jag undrar om jag någonsin kommer att lära mig att stanna på den plats där vi sist sågs.

Nåväl, Ut på autobahn, och nu gick det undan. klockan halv åtta var vi framme vid Campingplatz Fuldaschleife.

2017-07-06

Strax före klockan åtta var vi åter på väg. Trafiken flöt på bra, vid första stoppet såg vi att vi skulle hinna till Kiel innan kvällen. Jag ringde Stena Line för att boka biljetter, efter lång väntan i telefonkö och när personen i bokningen fått alla uppgifter kom beskedet, tyvärr har vi fel på datasystemet, du får återkomma.

Samma sak vid nästa stopp, först lång telefonkö, sedan rabbla alla uppgifter för att därefter få veta att datasystemet låg nere. När samma sak hände en tredje gång gav vi upp och åkte mot Kiel i förhoppning om att det fanns plats på färjan.

När vi närmade oss Hamburg tätnade trafiken. Hela vägen mellan Hamburg och Kiel var ett stort vägbygge. Trots det var vi framme i god tid före avgång.

Bilder från färjan.

2017-07-07

Klockan åtta var vi åter på svensk mark. Kjell åkte till sin son i Göteborg och jag till min dotter i Ärla. Det mest dramatiska under dagen var att bron över Göta kanal i Lyrestad hade hängt upp sig. Jag tog en liten omväg, förmodligen hade det gått fortare att vänta på bron men det är roligt att testa nya vägar. Klockan tre var jag framme i Ärla.